Alltså idag slog tanken mig att jag verkligen skulle behöva snacka med en psykolog eller terapeut eller liknande, för liksom jag har verkligen ångest och panik 24/7, okej nu ska jag inte överdriva men det är riktigt ofta i alla fall. Jag är väldigt stressad även om det jag tar det lugnt riktigt ofta, men det blir alltid så att jag har så mycket jag måste göra och då menar jag med plugget och då drabbas jag av ångest och panik , sedan kommer jag på mig själv att det inte blir bättre av att jag får paniksångest så jag försöker att inte tänka på det och istället gör något annat. Vilket leder till att jag tillslut skiter i allting och det är ju ännu värre. I sjuan och i åttan så brydde jag mig inte särskilt mycket om skolan, jag bara sket i allting och nu när det är sista terminen så har jag "äntligen" förstått att jag måste ta mer ansvar och skärpa mig rejält. Inte speciellt smart att komma på det i sista sekund eftersom att jag nu måste ta igen allting och plugga satan. Men jag får väl helt enkelt ta konsekvenserna eftersom det faktiskt är mitt eget fel, men problemet är att jag verkligen försöker skärpa mig men det håller i max en vecka och sedan orkar jag inte mer. Det är även så att jag har en tendens till att alltid hamna efter, är det t.ex. ett långt arbete som vi ska hålla på med i några veckor så gör jag alltid det i sista sekund, alltså verkligen alltid! Om jag hade tagit mer ansvar och börjat med allting i tid så hade jag sluppit stressa i sista minuten, sluppit drabbas av paniksångest och sluppit bryta ihop. Men det ena leder till det andra och först så rårkar jag hamna efter i någonting och när det då är något nytt vi ska börja med är jag inte klar med det gamla arbetet och då så hamnar jag efter i det nya arbetet och då känns allting bara helt j*vla omöjligt. För även om jag försöker, så försöker jag antagligen inte tillräckligt för tillslut så ger jag bara upp.

Jag måste skärpa mig, ta mer ansvar och börja med allting i tid, hur ska jag lösa det?

---

Jag var verkligen supertvungen att skriva av mig, känner mig helt psycho och snart får jag väl ännu ett utbrott.. Nja riktigt så farligt är det inte, jag lovar. Nu låter det även som jag är helt efterbliven men det är inte så att jag är helt dum i huvudet och IQ befriad utan jag har faktiskt något innanför pannbenet (även om det inte alltid märks..) men jag kan göra bättre ifrån mig i skolan, jag vet att jag kan det men ändå så går det inte.

 Anyway, klockan börjar bli mycket och jag har ännu inte tagit bort mitt smink(!) (vad var det jag sa, har jag inte en tendens till att alltid börja med allting i sista sekund?)